Du är inte ensam
Alexandra, som själv miste sin far som barn, skriver så här:
Du har förlorat någon och förvirringen är stor. Frågorna väller upp inom dig - den första frågan du kanske ställer är: Vad händer nu då? Denna följs av en massa - Varför, men alla svaren är långt borta. När du sitter i din ensamhet med en anklagande röst inom dig som säger, “jag kunde ha gjort mer”, är det viktigt att du kommer ihåg att inget av det som hände är ditt fel.
Av egen erfarenhet vet jag att det varken var mitt eller mammas fel att pappa valde att ta sitt eget liv. Han har mått dåligt länge och han försökte dölja det utan att söka professionell hjälp. Det fanns inget jag och mamma kunde göra för att få honom att må bättre.
Det viktigaste just nu är att du tar dig genom den sorgeperiod som krävs för att så småningom kunna bearbeta det som har hänt. Det är ingen lätt uppgift men med hjälp kommer du att ta dig genom det. Var inte rädd för att prata med någon, ställa frågor eller bara gråta ut.
Kom ihåg att du aldrig är ensam!
Bland Hopi-folket i Grand Canyon fanns en berättelse om Andevärlden.
- Långt i sydväst bodde en indianstam som styrdes av en god och fin hövding. Dennes hustru var mycket skön och god – och även hon var högt älskad av folket. De levde lyckliga tills hustrun en dag inte längre befann sig sig bland de levande – och hövdingen blev ensam. Bitter var hans saknad och så stor hans sorg, att han irrade omkring i öknen, och ingen kunde trösta honom. Man höll inga fester – sjöng inte och dansade inte. Hela byn var tyst och stum.
Den store Anden sände honom bekymrad sin budbärare för att trösta honom: ”Var stark i sinnet”, sadeden Höga Skuggan. ”Din hustru är lycklig i Andefolkets land. När ditt värv är slutfört på Jorden får du återförenas med henne, men ännu så länge är det hennes önskan att du åter blir ledare för ditt folk, som behöver dig. Vet, att det finns ingen död och att din sorg är en börda för den som gått före”. Och för att mannen hade så mycket att ännu uträtta på Jorden lovade budbärararen att leda honom dit där han kunde se sin hustru i den Andra Världen.
Mellan Människornas land och Andarnas Rike sträckte sig höga och otillgängliga toppar. Ingen dödlig kunde komma över dem. Vägledd följde hövdingen stigen och långt måste han färdas på sargade fötter, och nära att digna var han då hans ögon plötsligt fick skåda den han sörjde så djupt.
Hon log och vinkade till honom och han såg att hon var lycklig. En tyngd föll från hans hjärta. Hemåt vände han då tröstad och besluten att hans sorg inte skulle oroa henne i hennes nya hem.
När han närmade sig byn sjöng han med folket som gjorde sig redo för glädjefest. Han ville säga dem att i den Andra Världen fanns endast lycka och alla som följde Den Store Andens vägar skulle komma dit.
När jag läste denna historia var jag bara tvungen att förmedla den till sörjande, hämtat från http://mainisand.fortunecity.com/Detokanda.html