Vuxna som bryr sig - FORUM
OBS!
FÖR TILLFÄLLET ÄR DET INTE MÖJLIGT ATT SKRIVA MEDDELANDE PÅ VÅR HEMSIDA!
TACK FÖR ÖVERSEENDE.
Det finns vuxna som bryr sig!
”Man har levt med dom i 20 år i familjen och man är så van att säga “mamma, pappa, Anders och Pia”. Vi har alltid varit fem och nu är vi bara fyra, det är som… hela ens livsbild ändras.” (namnen är ändrade)
Citatet är hämtat från en intervju med en ung kvinna vars bror tog sitt liv. Hon delar den erfarenheten med många unga i vårt land, för trots att vi i Sverige har stora resurser för att hjälpa människor som har det svårt, är det många som inte orkar leva vidare och därför tar sitt liv. När man är ung kan förlusten av en familjemedlem i självmord vara extra svår att bära, eftersom det är så svårt att prata om. Forskning har visat att unga människor som förlorar en viktig person i självmord ofta glöms bort både i skolan och i vården och att de får väldigt lite hjälp. Många får egna problem med hälsan som kan leda till svårigheter att klara både fortsatta studier och arbete.
Vår förening vill medverka till att unga som har förlorat en viktig person får någon att prata med. Genom olika forskningsprojekt vill vi också öka kunskapen om unga och sorg, så att skolan och sjukvården kan stå bättre rustad för att hjälpa den drabbade.
Vi hoppas att du vill vara med. Din erfarenhet är viktig!
OBS! Vi har ändrat kommentarsidans utseende:
DET SENASTE INLÄGGET ÄR HÖGST UPP!!!
Hej!
Jag är en vän till storasyster och dotter här. Även jag har förlorat någon till suicid, min älskade lillebror.
Nu har vi startat en hemsida ihop. Titta gärna in och gör gärna ett avtryck i gästboken när du ändå är där.
http://vsmis.dinstudio.se/news_1.html
Hej,
Vi är tre tjejer som hittat varann via våra bloggar. Vi har utifrån våra erfarenheter startat en hemsida, eftersom vi inte funnit den hjälp VI behövt. Vi hoppas att vår hemsida kan vara till hjälp o stöd för någon, den hjälp vi inte fick…
Jag talar gärna om mina erfarenheter på ngt möte på S:t Göran. Min bror dog i suicid efter lång tids kamp mot psykisk sjukdom och en respektlös, inhuman psykvård.
Maila gärna mig Ullakarin.
hej Cia och storasyster.
Ibland känner jag mig uråldrig; har ingen koll på det här med bloggar och möjligheten att identifiera någon men jag är imponerad över att ni hjälper varandra och över att ni använder era erfarenheter för att underlätta för andra. Jag hoppas att vi kan arrangera ett gemensamt möte här på S:t Göran, det finns kanske någon som kan tänka sig att berätta om sina egna erfarenheter?
Många hälsningar
Ullakarin
Hej David.
Jag tror att du bidrar med något viktigt när du skriver om helheten, dvs både den fysiska och psykiska smärtan som man ofta upplever när svåra saker händer. Tyvärr är det vanligt att vi som arbetar inom vården fokuserar på den ena delen och glömmer den andra; det kan bli lika fel oavsett vilken del man glömmer att behandla. Piller behövs ibland men är ingen ersättning för annat tex samtal och annat stöd. Din inställning att må så bra som möjligt för din dotters skull är beundransvärd men jag vet att det inte är lätt. Ge inte upp om vården, du har rätt att få hjälp och vi är skyldiga att hjälpa. Det är lättare sagt än gjort att kämpa när man mår dåligt, men en förutsättning för att vården ska bli bättre är att vi lär oss av dem som behöver hjälp och då får ni inte ge upp! Om du vill ringa till mig för att diskutera går det bra. Skriv i så fall direkt till min mail så får du mitt telefonnummer.
Många hälsningar
Ullakarin
Cia, har nu stängt båda min bloggar.
Cia, VEM ÄR DU?? Jag har aldrig skrivit min gatuadress…finns inget i min blogg som visar vem jag är. HUR har du isåfall letat reda på mig??
Jag ångrar det sista jag skrev angående min hälsa, det är inte min mening att någon ska tycka synd om mig. Det är mer för att visa att man också har så mycket annat att handskas med. Det är förutom chocken och sorgen när helt plötsligt ens livskamrat lämnat en utan någon förvarning så otroligt mycket man ska få att fungera. Det känns som hela mitt liv varit meningslöst, men min dotter har hela livet framför sig - alltså måste jag kämpa på för att hon ska få det bra på alla sätt.
/David
Hej Gabriella och alla andra!
Jag sökte inte upp prästen eller diakonen, de sökte upp mig efter att polisen som gav mig dödsbeskedet tog kontakterna.
Alla övrig kontakt med kuratorer, beteendevetare, BUP, soc och familjerådgivning har jag själv fått jaga fram.
Vid dessa kontakter så är det första man klargjort att ” vi kommer att sitta i 1 timme, men efter 45 minuter säger jag till att det är dags att avrunda” då tänker man, vad är detta ska jag klara av detta enligt schema eller vad? . Mina kontakter med de professionella har varit dåliga, jag har nästan fått skäll för att jag har egna åsikter om hur och varför det hände och hur mycket min dotter är redo för, och behöver veta just nu.
Vi har haft andra problem innan också!
Den egentliga hjälp jag fått av vården är lugnande medel och insomningspiller. Klarade senaste veckan utan piller, men idag har jag mått riktigt dåligt igen.
Att jag själv mått dåligt pga hjärt och magproblem de sista 2 åren gör inte saken bättre. Jag har nu mer eller mindre brutit all kontakt med vården.
/David