Unga i Sorg

vill bara att du ska vara försiktig

Storasyster!
Bor du på en väg som börjar på ett slags tyg, så förstår du hur lätt det är.

Cia, du har helt rätt ang anonymitet. Jag valde namnet “Anna” här. Egentligen heter jag ngt annat. Vilket jag hoppas ni inte tar illa upp för. Att vara anonym på min blogg är viktigt för mig med tanke på anhöriga. Numera går jag alltså under namnet storasyster här, vilket jag gör på min blogg.

Vill bara i all välmening varna ALLA som vill behålla sin anonymitet för att lägga ut sitt namn på en sida (här) och hänvisa till sin blogg där det står att detta namn är ett av namnen som personen bär. Detta tillsammans med att man i tidigare blogg inlägg lagt ut sin födelsedag och ålder på bloggen gör att man kan bli identifierad på exempelvis ratsit. Så kolla framför allt att ni inte skriver idag fyller jag xx år.

Bra sida! Känns mycket bättre en morsornas gästbok på SPES!

Hej alla.

Har läst alla era rader. Jag startade min blogg för att jag upplevde samma sak som ni. Det är väldigt lätt att känna sig ensam i sin sorg för de som finns i ens omedelbara närhet kan aldrig förstå, hur gärna de än vill.

Jag startade den nyligen. Det är snart 4 år sedan min Pappa tog sitt liv och jag var inte tillräckligt “färdig” med min egen sorg förrän nu. Jag hade aldrig orkat starta den tidigare. Det hjälper mig att andra dela. Att många tackar och finner stöd på sidan. Genom bloggen följer jag andra som är efterlevande (bland andra Anna C) och det är otroligt skönt att vi har varandra.

Jag tycker att det absolut skall finnas en grupp för syskon, partners samt vuxna barn. Jag ska kolla upp det jag kan om hur vi ska lösa det praktiskt. Tillsammans kan vi finna styrkan att orka. Alla är välkomna till min blogg att ställa frågor eller tipsa om saker ni vill att jag ska ta upp. Bloggen är för alla som förlorat en älskad samt för suicidprevention.

Massa styrkekramar till er alla!

Hej igen, alla!

Utan allt som skrivits på de sidor och bloggar jag hittat, hade jag aldrig kommit så långt i mitt och vårt sorgearbete.
Ni och alla andra som så öppet skriver om er sorg hjälper så många andra!
Det är en otrolig hjälp för mig! att förstå att man inte är ensam är den bästa hjälp jag fått.
En dag hoppas jag att jag också orkar göra detsamma.
Jag tycker att din idé, Anna C, att starta något eget låter väldigt bra - men har tyvärr inga tips rent praktiskt hur det skulle fungera eftersom jag aldrig tidigare haft kontakt med bloggar och hemsidor så förstår jag inte riktigt hur det funkar.

/David

Hej David!

Du är varmt välkommen att läsa min blogg. Jag tänker så på Dig. Min brorsdotter är lika gammal som din dotter. De har båda förlorat en förälder i suicid. Det är obeskrivligt svårt. Kanske kan vi stötta varann? Se min bloggadress i inlägget ovan.

Ta hand om dig och din dotter,

Anna

Hej!

Det låter bra att ni vill samarbeta med mig och mina medsystrar. Vi som förlorat våra syskon i suicid. Det är även vuxna som förlorat föräldrar i suicid som vi har bloggkontakt med. Vi KÄMPAR i våra bloggar med många frågor; hur vi mår, hur det är att se sina föräldrar förtvivlat sörja sitt ena barn och känna att man som kvarlevande barn behöver vara STARK(trots att man är helt trasig inuti)…hur sorgen o saknaden påverkar våra liv, hur vi ser på svensk psykiatri(flera av våra anhöriga har vårdats inom psykiatrin före suicid), vi skriver om våra tankar kring suicidprevention, hur psykiatrin borde förändras etc. Våra åsikter är jätteviktiga! Vi vet bara inte riktigt HUR vi ska nå ut till FLER människor. Kan vår ev förening få länka från den er sida här??

Svara gärna på min blogg http://www.evig-saknad.blogspot.com med ett inlägg där!!

Läs gärna även min första blogg http://www.minlillabror.blogspot.com

Kram Anna

Hej David! Det låter verkligen jobbigt för dig nu. Inte bara har du din dotter att tänka på, du har också din egen sorg som måste få utrymme. Jag hoppas att du har familj och vänner runt dig som kan stödja. Kanske kan det också vara en hjälp att möta andra med liknande erfarenheter som förstår på det alldeles speciella sätt som det innebär. Som du ser har vi en länk till SPES som ordnar gruppträffar på olika orter i Sverige. Jag tänker på dig och hoppas att du och din dotter får det stöd som ni behöver i sorgen.

Anneli

Hej alla!

Jag satt här och skrev ett långt svar men kände att jag lämnar ut för mycket. Det bli så när man har ett enormt behov av att prata men inte känner att det finns någon som lyssnar och verkligen förstår.
Kort sagt - jag har inte berättat för min dotter att mamma tog sitt liv, men jag har försökt och försöker - men känner att hon inte är redo för det.
Jag har sagt att mamma mådde dåligt och att vi ska prata om det när vi känner oss redo, jag är ganska säker på att hon vet att mamma tog sitt liv, det finns så många små tecken på det som jag ser. Jag är så otroligt rädd för att hon en dag ska må lika dåligt som sin mamma och göra samma sak utan att ge mig en chans att hjälpa till. Jag och min fru levde tillsammans i 22 år och man tror man vet allt om varandra och ser när den andre mår dåligt. Men jag fick inte chansen eller förstod hur dåligt hon mådde.

David

Hej igen David! Jag ser nu att jag kanske missförstod ditt inlägg. Självklart är det inte nödvändigt att berätta för en 7-åring att hennes mamma har tagit sitt liv. Det är viktigt att anpassa informationen efter barnets ålder och mognad. Min poäng var att i takt med att du som förälder och den som känner din dotter bäst, tror att hon kan ta till sig den här svåra informationen, ska låta henne få veta. Tills dess är kanske det viktigaste att fortsätta att prata med din dotter om hennes mamma och dela minnen efter henne. Jag önskar dig och din dotter allt gott!

Anneli

Hej.
tack för att ni delar med er av era erfarenheter! Tänk om vi kunde lära oss att lyssna förutsättningslöst och att låta varje individ fatta de avgörande besluten om hur han/hon vill hantera det som har hänt. Jag föreläser mycket om just detta; den drabbade är expert på sig själv och sin familj och vi som arbetar professionellt kan i bästa fall bidra med vissa erfarenheter och viss kunskap, men det viktiga är att vi finns där när vi behövs och att vi lyssnar. Varje sorg är naturligtvis lika unik som den individ som drabbas och någon manual kan vi aldrig få. Däremot tror jag att vissa riktlinjer i vården kan underlätta, eftersom riktlinjer ofta får vårdgivaren att känna sig mindre hjälplös. Därmed ökar förutsättningarna för ett bra möte, men en förutsättning är förstås att riktlinjerna utgår från de drabbades egna behov och inte är en konstruktion utifrån ett teoretiskt perspektiv. Vår forskning syftar till just detta, att samla kunskap från många med egna erfarenheter som ett sätt att fröbättra vården. Jag hoppas att ni orkar komma till något av våra möten och att ni vill fortsätta att skriva här. Anna, vi vill gärna samarbeta om du och dina vänner har funderingar på att starta en egen förening!
Många varma hälsningar
Ullakarin

Hej David! Det låter verkligen som att du har din dotters bästa för dina ögon. Jag förstår det som att du har sökt stöd på olika ställen men mött ungefär samma uppfattningar om hur man bäst bör hantera sin egen och barnets sorg. Min erfarenhet är också att det tyvärr ofta finns normer kring hur man bör och inte bör hantera sin sorg - förväntningar som kan bli belastande i sig. Det finns inget “rätt” eller “fel” sätt att sörja på, man måste utgå från vad som känns bäst för en själv! När det handlar om din dotter är jag säker på att du känner henne bättre än alla andra. Det är därför viktigt att våga lita på din känsla även när det handlar om vad hon behöver för stöd. Man brukar säga att barns sorg är “randig” och med det menar man att barn går in i och ur sorgen på ett annat sätt än vuxna. Det kan visa sig genom att barnet kan vara ledsen, gråta över mamma och ställa en fråga ena studen, för att i nästa stund glad och entusiastisk kasta sig in i lek. Det är viktigt att sorgen för barn får vara just randig. I de glada stunderna hämtar barnet kraft för att hantera sorgen. Du fick ett mycket klokt råd av din präst. Att berätta om hur hennes mamma dog är en viktig utgångspuntk för fortsatta samtal. När hon är 7 år är det svårt att förstå vad självmord är, det kommer nya frågor och känslor med nya åldrar och det viktiga är att som förälder visa sig närvarande. Barn känner om föräldern själv inte mäktar med att prata om förlusten och undviker då att prata om den döde föräldern - för att skydda föräldern. När barn inte får veta hur föräldern dog är det som du beskriver utifrån förälderns behov av att skydda barnet, men det leder till att det blir än mer komplicerat med familjelögner och tabun. Att inte prata om förlusten innebär ju också att de goda minnena inte ges utrymme i familjen. Det låter som att du har öppnat upp för att prata om din dotters mamma i din familj och som att du låter din dotter sörja i sin egen takt. Tack för att du ville dela dina erfarenheter av att vara förälder och för viktiga synpunkter!

Anneli

Hej Anna C!

Jag beklagar din sorg efter din bror och hoppas verkligen att din brorsdotter förr eller senare får den hjälp hon så väl behöver. Min mamma och hela min familj, höll pappas självmord hemligt för mig och jag levde med detta tabuämne tills jag blev vuxen. Det har påverkat mig på många olika sätt.
Jag kan också berätta att detta senario tycks vara någon sorts kulturell krock, då jag själv är från ett annat land (ej afrikanskt) där detta med självmord är något skamligt. Kan hända pga tro, i mitt fall, katolskt.
Detta berättigar inte på något sätt mammans beteende, då hennes dotter är fortfarande i stor behov av hjälp. Er stela kontakt underlättar inte heller, men jag tror att det finns en väg även till mammans hjärta där hon förstår vad hon utsätter sitt barn för. Den vägen måste bara hittas! Inte lätt jag vet, eftersom min mamma kan vara en mycket envis person, men det hon gjorde mot mig var mycket pga kärleken hon har för mig. Hon ville skydda mig från den tragiska sanningen utan att veta hur illa hon egentligen gjorde mig. Men hon handlade utifrån kärlek och den stora okunskap om konsekvenserna. Det kan hända att det handlar om det, även i ditt fall och då finns det stor möjlighet för att mamman ger med sig när hon får kunskap om konsekvenser av hennes beteende. För hon älskar ju sin dotter, eller hur??!

Lycka till!
Kram
Alexandra

Hej David!
Du har alldeles rätt i, när du säger, att du är den enda som känner bäst den unika personen din dotter är! Jag har själv varit i hennes situation, vad gäller att förlora en förälder, skillnaden var att jag förlorade min pappa. Jag är idag 33 år gammal och skriver om mina erfarenheter om att vara barn och anhörig och hur det påverkade mig. Du känner att ingen kan förstå just er situation, och det är möjligt att det är så, men samtidigt finns det vissa riktlinjer (hur tråkigt det än låter) som visar hur barn utvcklas i olika åldrar, vad de förstår och uppfattar, vilka infrormationer de kan handskas med, osv. Därför tycker jag att en kombination av dessa “riktlinjer” och din egen kännedom om din dotter och ert liv, kan vara en bra lösning. Som lite hjälp kan jag ge dig dessa råd, även om du kanske redan har hört dem:

“- ta snabbt hand om barnet och var säker på att han/hon förstår vad som händer
- förstå, kan barnet genom att han/hon får ställa frågor och får de besvarade
- gör en uppfattning om hur mycket barnet vet om döden och därefter klara ut missförstånd

Men framför allt:
- betona öppenhet och ärlighet

Fråga inte för mycket men låt barnet komma när det är redo för att ställa frågor och för att gråta ut. Ibland kan det tyckas att de inte förstår och uppfattar vad som händer pga konstiga frågor, som för vuxna låter helt oväsentliga, men innerstinne så går de genom en process i sin egen lilla värld och i sin egen lilla takt.
Det är inte lätt för dig som förälder att reagera på “rätt” sätt samtidigt som du bearbetar din egen sorg, samtidigt som du tar hand om ditt barn…”

Dessa rader är tagna ur min blogg alexandralundsten.blogspot.com, där jag skriver mycket om mina egna erfarenheter men också ger tips ur egen perspektiv OCH mer professionell sådan.

Jag önskar både dig och din dotter all lycka för att klara er genom denna svåra period! Sorgen kommer alltid att finnas kvar som ett minne av den älskade man förlorat, men den kommer också att bli lättre med tiden. Kanske inget som tröstar i nuläget, men att du finns kvar för din dotter och hon för dig är det viktigaste. Ni kommer att klara detta fint tillsammans!!

Stor kram
Alexandra

Hej Anna och Anneli!
Min fru tog sitt liv i våras och lämnade mig och vår dotter som är 7 år.
Den första tiden gick all min energi till att göra allt så bra jag kan för vår dotter, min egen sorg hade jag inte tid med.
Jag har försökt att på alla sätt göra allt jag kan för att vi ska klara oss och är livrädd att vår dotter ska känna någon skuld nu eller i framtiden. Hjälp från samhället är inte något man får, utan det får man verkligen kämpa för, och när man mår så dåligt så orkar man inte det. Om det inte varit för min släkt som sett hur dåligt jag mått (och mår)och härjat med vården för att se till att jag fått hjälp som borde vara självklar så vet jag inte hur det skulle ha blivit.
Jag är 42 år gammal, så jag känner att jag är i fel forum, men jag känner också att det inte finns någon plats för mig i någon grupp.
Jag sopar inte det som hänt under mattan utan försöker att skydda min dotter mot förutfattade meningar och skvaller, det är otroligt svårt att bedöma vad man ska säga och göra för att hon ska komma vidare på bästa sätt. Det finns så många som har så bestämda åsikter hur man ska göra, men i slutändan så finns det ingen som känner min dotter som jag gör.
Alla är vi unika och allas sorg är lika svår, även om ens egen känns värst. Det finns ingen manual hur man ska göra.
Det bästa råd jag fått var från en präst som pratade med mig den natt jag fick veta att min fru var död, han sa: Berätta sanningen att hon är död, men inte mer än vad som är nödvändigt och vänta tills barnet börjar fråga och vill veta mer. Det har hittills fungerat bra(hoppas och tror jag), jag vill ju berätta allt jag vet, men kan inte säga något som kan bli feltolkat nu eller i framtiden.
Jag har haft kontakt med kuratorer, BUP, familjerådgivning, socialen, SPES mfl för att försöka få all hjälp vi kan få, men upplever det som att många har läst samma manual och inte inser att alla människor är unika och inte alltid kan behandlas på samma sätt. Ingen kan förstå just vår situation.
De som hjälpt och hjälper mig mest är prästen och diakonen, trots att jag inte tror på gud och kyrkan och det förklarade jag för dom, men efter att vi pratat med varandra och jag känner att vi respekterar varandras tro eller brist på, så funkar det.
Det blev många ord i fel forum kanske, men jag vill försöka förklara hur det är att vara förälder till ett barn vars andra förälder begått självmord. Det behöver inte vara av skamkänslor eller att man försöker sopa det som hänt under mattan, utan man försöker bara göra det bästa man kan för barnet.

David

Hej Anna!
Tack för ditt viktiga inlägg! Du framhåller de vuxna syskonens behov av stöd efter förlusten av en bror eller syster i självmord. Här på FOKUS på Unga i sorg har vi inriktat oss på unga sörjande utifrån att vi ser att det ofta är en bortglömd grupp i sjukvården och samhället i övrigt. Jag vet att SPES riktar sig till olika sörjande vid självmord, tonåringar som vuxna, men sen kan det se olika ut på olika orter. Som du skriver är det vanligaste kanske att föräldrar som förlorat ett barn deltar i möten där och då kanske man inte riktigt känner att man kan dela sina erfarenheter som syskon. Det låter hoppfullt att du själv har kommit i kontakt med andra sörjande syskon - och kanske kan ni mötas som grupp och stödja varandra, kanske inom ramen för SPES verksamhet genom att låna lokal och även bjuda in andra. Jag förstår din oro för din brorsdotter som har förlorat sin pappa och inte får svar på sina frågor om vad som har hänt honom. Att “sopa under mattan” gör ofta att viktigt stöd uteblir för barnet, dessvärre är det vanligt vid självmord inom familjen som följd av skam och skuldkänslor kopplade till självmord som dödsorsak. Förhoppningsvis kan du finnas som en trygg och viktig vuxen för din brorsdotter och prata med henne på ett öppet och förtroendefullt sätt om din bror.

Lycka till!
Anneli

Jag förlorade min lillebror i suicid våren 2008. Jag är 39 år. Jag har hittat syskon via bloggar som förlorat sina syskon på samma sätt. VI känner att det finns ingen plats för oss! Ingen förening som lyssnar på oss så vi har funderat på att starta ngt eget. Vår sorg är oxå oerhört smärtsam. SPES är mest för drabbade mammor/föräldrar…här tar ni hand om unga, vilket jag ju förståss tycker är fantastiskt bra!! Min brorsdotter, 7 år, förlorade sin pappa…till saken hör att hon inte får ta emot någon hjälp, pga sin mamma!! Hur gör vi då?? De levde inte ihop o vi har en ngt stel kontakt med mamman. Hon är från Afrika o verkar inte alls inse att flickan behöver(tror jag) hjälp o stöd av proffessionella. Mamman har sopat hans död under mattan. “Pappa är i himlen” är det enda…vi är maktlösa. Gör allt vi kan då hon får vara hos oss.