Unga i Sorg

@ullakarin.nyberg
Hej.

När jag säger att min hjärna är sjuk så menar jag att den är invaderad av ångest och skuldkänslor och att jag hela tiden “hör” någon som säger till mig att jag ska dö och skada mig själv. Jag hör det alltså inte som jag hör andra människor när de säger någonting, jag “hör” det bara inom mig. Det är mina tankar men jag vill inte att det ska vara det så därför har det blivit att jag föreställer mig att det är någon annans tankar, någon som har bosatt sig i mig. Jag “hör” den här rösten i princip hela tiden och den är alltid elak mot mig. Det är väldigt sällan som den är helt tyst.
Ja, jag har en vårdkontakt på bup som jag träffar ungefär en gång i veckan, och det funkar bra. Det är bara det att hon skulle behöva finnas till hand hela tiden för min ångest kan ta över precis när som helst och då ser jag ingen annan utväg än att dö. Jag pendlar väldigt mycket. I ena stunden kan livet kännas underbart och allt känns bra, i nästa stund är jag helt övertygad om att jag ska ta livet av mig. Då börjar jag bestämma metod, formulera självmordsbrev och planera ett datum.
Jag kan inte lova att jag inte tar tabletterna men jag ska försöka låta bli. Jag vill ju bara att ångesten ska släppa en gång för alla. Jag har i alla fall tänkt att vänta med det tills jag har fyllt 18 för då ska jag få en ordentlig utredning angående en psykisk sjukdom. Jag vill åtminstona ge det chansen. Om jag orkar så länge vill säga. Men jag vågar inte berätta om hur starka mina självmordstankar är för jag är rädd att bli inlagd. Jag är livrädd för psyket med alla bältessängar och isoleringsceller.

@ullakarin.nyberg
jaa Theodor heter han, han är den finaste som finns.
det är så många nätter som jag legat med ångest och han legat och gosat med mejj, han älskar att gosa. jag har fått medeciner mot min depresion
och all ångest men jag svär han är den bästa medecinen.
jag visste inte att det var ganska vanligt att känna att man är som två olika personer, som bara bråkar med varandra HELA tiden, drf har jag inte vågat berätta det för nån heller, för mejj så låter det bara helt sjukt.

@Maria
Det är inte alls konstigt, kallas för ambivalens med ett fint ord och nästan alla som mår som du känner så. Man vill leva och klara upp sitt liv, men livsviljan motarbetas av att situationen är så svår och lidandet så stort. När man befinner sig mitt i det tror man att det ska vara för alltid, men det blir alltid bättre förr eller senare. Du måste tro mig när jag säger det, jag har jobbat med lidande människor i så många år nu så jag vet att det stämmer. Betygen är inte det viktigaste just nu. De går att komplettera när du mår bättre, det är tom bättre att få IG än G för då har man rätt att läsa upp dem. Det är duktigt att du anstränger dig trots att du mår så dåligt, det kommer du att ha glädje av längre fram. Koncentrera dig på att göra saker som får dig att må lite bättre just nu även om smärtan finns kvar inom dig, skriv upp vad som fungerar för stunden. Kan vara att lyssna på viss musik, äta en glass i solen, leka med Theodor (visst hette han så din kanin?), se en film osv. För varje gång du mår bättre så återhämtar du dig lite lite grann.
Ullakarin

@ullakarin.nyberg
dom vet att jag mår skit, det är en special lärare på skolan som jag brukar snacka med.
men hon är bortrest nu.
jag vill fixa betygen, men jag orkar inte bry mejj om dom.
det är som om jag är två personer i en, jag vill men vill inte.
och det är alltid den ena sidan som vinner, sidan som inte vill, som inte orkar.
det låter helt sjukt
men jag har bestämt mejj för att prata om mina känslor och det ska jag, och förhoppningsvis så tjänar jag på det. en månad kvar tills jag ska till bup igen och skolan börjar, jag måste vänta en månad. det är konstigt att tiden kan gå så sakta ibland, och ibland så snabbt att man inte hinner med riktigt.en månad nu känns som en evighet, men när jag var liten så gick månaderna förbi för snabbt…

@ingen
Hej.
jag skulle vilja ändra din signatur “ingen” till “någon”. Nu skriver jag till någon som verkar ha det väldigt svårt. Jag vet förstås inte vad du menar med att din hjärna är “sjuk”, men hjärnan kan drabbas av sjukdomstillstånd liksom alla andra organ och när man är sjuk måste man få hjälp. Har du någon vårdkontakt? Var bor du? Det är väldigt allvarligt och farligt att tänka som du gör och det beror alltid på att man vill bort från ett svårt lidande. Att formulera sig tillsammans med någon annan kan göra stor skillnad och du måste pröva den möjligheten om du inte redan har gjort det. Kan jag hjälpa dig att ringa till någon? vet din omgivning att du mår så här dåligt? Snälla, ta inte dina tabletter, låt mig hjälpa dig.
Ullakarin

@Maria
Du kämpar med så många saker just nu. Att livet kan ta en annan vändning så småningom är kanske ingen riktig tröst, men något du kan ha i ditt bakhuvud. När du mår så här dåligt kan jag föreställa mig att du inte tycker att du har några valmöjligheter alls, all din energi går åt till att kämpa. Det är ju inte alls konstigt att du inte klarar skolan just nu, det går inte att koncentrera sig när man har så mycket annat i sitt huvud. När jag gick på gymnasiet blev min mamma svårt sjuk och mina betyg rasade. OM jag inte hade haft en klok lärare som förstod att jag inte kunde prestera när jag hade så mycket annat att tänka på så tror jag inte att jag hade varit läkare idag. Han hjälpte mig genom att sänka kraven på mig och han fick mig att förstå att det är naturligt att inte klara skolan när man har det svårt. Du måste få hjälp i skolan, prata med skolkuratorn eller skolsyster/skolläkaren så kan de prata med dina lärare. Vi vuxna blir sjukskrivna när vi inte klarar att prestera, det är samma sak. Lova att du skriver igen
Ullakarin

jag ska proppa i mig alla sömntabletter jag har, ca 90 stycken, så att jag bara får somna in och slipper känna mer. jag hatar mig själv och min sjuka hjärna. jag vill bara slippa ifrån allt. jag kommer aldrig att börja må bra, inga tabletter eller samtal hjälper. det är nåt fel på min hjärna och det går inte att göra något åt. jag förtjänar att dö. om jag vågade skulle jag hoppa framför tåget men jag är för feg. varje dag handlar bara om att kämpa emot dödslängtan och suget att skära och skada mig själv. jag måste försvinna. först då tystnar hatet, först då blir jag ren igen.

nä ingen annan, hon kmr hem i augusti.
saknar henne, saknar allt…
vrf ska jag leva vidare när jag ända bara får skit betyg, kmr få dåligt jobb, kmr inte ha nånting.
alla tjatar på mejj att när jag blir stor så ska jag va gift ha familj, ha det och det och blablabla,
dom kan aldrig sluta med sitt önsketänkande, dom kan aldrig fatta att jag inte vill ha nått av det.
om jag lever då så vill jag bo i en stuga på landet, med hund, ingen familj, bara jag och hunden. det är min dröm.
men det kmr aldrig hända…
vrf är det så svårt idag att få jobb, att få bra betyg. det är för svårt.
ingen har heller sagt att det skulle va lätt men det är bara för svårt
jag kämpar så jävla mkt med betygen men får ändå bara ig, och g i ett ämne som jag faktist bara behövde lyssna på i den här terminen.
det är orättvist, jag svär jag kämpar så mkt mer än alla andra, jag orkar knappt gå till skolan, och jag försöker och försöker. men nej. ig
allt går bara fel

@Maria
Jo men när du frågar om meningen med livet så är jag åtminstone säker på att den inte är att bita ihop och hålla ut. Finns det någon annan vuxen som du har förtroende för? Jag vet att föräldrars besvikelse och rädsla kan vara svår att stå ut med när man mår dåligt men jag tror att det är helt nödvändigt att du pratar med någon vuxen. Jag tänker mycket på dig.
Ullakarin

nej, jag kan inte prata med pappa, det går inte. jag orkar inte med hans blick, blicken som han ger mejj när han ser att jag skärt mejj igen.jag kan bara inte snacka med mamma elr pappa, dom är inte rätt personer, jag vet inte hur jag ska förklara,
jag får hålla ut… jag har klarat det förut jag måste nog kunna klara det igen.
det går nog. jag måste vänta.

@Maria
Ja varför lever vi? Kanske just för att dela livet med andra, för att hjälpa och ta emot hjälp. Din vän som verkar ha fastnat i ett missbruk, hon har förlorat den förmågan. Alkoholen utraderar alla andra hänsyn och kommer med tiden att dominera livet helt och hållet. Det finns ingen lojalitet som är starkare än lojaliteten mot drogen för en missbrukare. Du bör inte se det som ett personligt svek riktat mot dig, vi människor flyr på olika sätt och ditt sätt är att skada dig själv, hennes att dricka. Du verkar vara den som är starkast av er två, du söker hjälp, du skriver om din situation, du avstår från droger, du har klarat att inte skära dig under en hel vecka. Är hon beredd att ta emot hjälp? är hon medveten om sitt problem som du är? Du kanske kan vara en förebild för henne.
Prata med din pappa, det värsta som finns för en förälder är att bli utesluten.
Ullakarin

jag vet inte vad jag ska säga… när jag läste vad du skrev så försökte jag försvara henne på alla sätt i mitt huvud, hon är verkligen den finaste människan jag vet men jag hatar henne så mkt för vad hon gjort och vad hon gör. hon har mått dåligt i över sju år och det är som du säger, hoppa i och försöka rädda nån som druknar men själv inte kunna simma,så har det vart även innan hon börja med all alkohol…
jag orkar inte ta hjälp, bara tanken av att sitta med en människa i ett tyst rum och titta ut genom fönstret och drunkna i frågor det går inte inte nu, jag orkar inte jag vill inte…
tack för att alltid nån svarat på vad jag skriver, det betyder faktist mkt för mejj på nå sätt
nått jag verkligen måste få ur mejj är att jag inte skärt mejj på en vecka tills igår. det blev för mkt.
skit sur på mejj själv, men jag älskar det så mkt, men hatar det,
vrf lever man när man ändå ska dö? vrf utbilda sejj så mkt när man ändå ska dö? vrf lever jag

Hej Maria

Det första jag vill att du skall tänka på är att du kan inte rädda din vän när du själv mår dåligt. Speciellt inte en vän som har ett missbruk och ovilja att se detta. Det är som att hoppa i och försöka rädda någon som drunknar när man själv inte kan simma. Du gör varken henne eller dig själv en tjänst.

Därför försöker vi få dig att ta en akut tid. Så det är det vi säger åt dig att göra, det enda konkreta vi kan råda med. Eller kontakta någon av oss.

Är det inte bättre att du slapp gå vidare till där hon hamnat kan man också fråga sig. Om hon beteer sig på detta sätt så låter det inte som någon vidare vän.

Jag vet att dessa ord inte hjälper så oerhört mycket och att du troligen rabblat resonemangen i ditt huvud redan, granskat din kontratsfylla relation till henne med hat och kärlek. Men av erfarenhet så skulle jag vara aktsam mot en vän som känner att ett liv i missbruk och brist på empati mot dig är bra val. Det enda sättet du kan hjälpa henne eller även visa henne vilken god vän hon knuffar bort är att ta ett steg ifrån mörkeret.

jag har pratat med henne flera gånger, ett tag stängde jag tom bara av mejj från allt som hade med henne att göra. jag har skrivit till henne jag har pratat med henne, allt men hon ändrar sejj inte.
hela tiden säger hon bara att hon gick vidare och jag inte var redo, så hon gick vidare till vad, jo ett liv fyllt med missbruk av alkohol. jag kan inte göra det för jag vet att man bara får problem.
jag har fått nog, hon var min enda vän.
min kanin, theodor. jag beundrar alltid honom varje dag, han blir så glad när han får nytt vatten och
ny mat men vi männsikorvi tar alltid det för givet, elr inte alltid men mkt. jag önskar jag var han ibland så jag också kunde leva som han gör, bara sova när han känner för det och gnaga på gallret för han vill ut och hålla mejj vaken på natten.

hej, nej jag tror inte det finns så mkt annat nu elr jag vet inte.
alltid när jag känner att jag vill snacka med nån och verkligen behöver så finns ingen där, och sen när jag känner att det bara inte går att få ut ett ord så slingrar sejj alla runt mejj som ormar.
det är alltid fel tillfällen.
jag fattar inte vrf jag är så,
men det spelar ingen roll ändå, orkar inte det här mer.
jag önskar att nån bara kunde säga vad jag ska göra för jag vet verkligen inte.

Hej Maria

Tyvärr är det långa köer till bup. Och jag förstår att du inte vill oroa din pappa, men han kanske inte kommer att reagera så som du fasar. När din vän svek dig så lade hon en låga på din ångest. Jag tror att du har lagt stor vikt på hennes vänskap, och hon har gjort dig besviken. Jag tror att du måste hitta något annat att förlita dig på, du måste bygga upp dig själv. Vänner har inte alltid en uppfattning om sin påverkan och därmed slutar det upp med att man blir sårad, man hoppas att de skall ta tag i en när man inte orkar själv.

Om du bröt benet så skulle du inte be henne gipsa det, du skulle söka akut vård. Därför tycker jag att du skall söka en akut tid, och prata med din pappa, för det du precis skrev, om dina självmordstankar är precis som att någon skulle skrivit att den brutit benet, enlit min åsikt.

Båda är lika allvarliga, och båda är tillstånd man verkligen inte behöver gå runt och plågas med. Jag vet inte så mycket om dig så jag kan inte säga så mycket mer, utöver att jag beklagar över hur du mår och hoppas du vågar ringa om en akut tid. Det kanske känns skrämmande och du spelar ner det i dina egna tankar och handlingar för att du hoppas att det skall gå över. Men kom ihåg det jag sa om det brutna benet, inget du måste gå runt med.

Om du vill bli av med en del av ångesten så kan du alltid sätta dig ner och skriva ett brev till din vän (för din egen skull, inte för att hon skall få skuld), som du behåller eller sickar till henne, beroende på vad du känner för, och om du tror att det kommer att göra saker bättre eller sämre mellan er. Du känner henne bäst. Berätta hur du känner och vad du tror att saker har gått snett. På så sätt släpper du ut lite av ångesten och det är bra att få läsa sina tankar.

Om di vill prata mer så finns min mail bland kontaktpersoner.
Hälsningar Almira

Hej, Maria.
Jag tycker att du ska prata med någon, och du behöver inte berätta allt på en gång. Ta upp något ämne, vilket som helst, så du får kontakt med människor (pappa, kompis, släkting, mm), ibland är det just den här lilla öppningen - ett samtal om vad som helst - som leder till att du sedan känner dig mer bekväm med livet och med dina känslor. Isolera dig inte!! Här kan du skriva när som helst, det blir säkert någon som svarar så småningom Har du annan möjlighet att träffa vårdpersonal än BUP? Hälsningar Gabriella

hej igen…
jag har bestämt mejj för att verkligen försöka prata om mina känslor och tankar o sånt.
jag ska göra det, jag måste.
För just nu är jag på botten och det enda jag kan tänka på är att ta livet av mej.
jag vill så gärna dö. och grejjen är ska inte till bup igen förrän om nån månad, och man kan juh ringa om akut tid men vågar inte säga till pappa att jag mår skitdåligt nu.
jag vet inte vad jag ska göra.
personen som skulle föreställa min bästa vän bara lämnar mejj i mörkret, det var fan hon och jag mot världen, och nu känns det som att hon inte ens vill veta av mejj.hon lova att aldrig lämna mejj men vafan gör hon, jag trodde hon var en ängel som kommit till jorden för att rädda mej, men jag hade fel.. det här är inte första gången hon sårar mejj, jag hatar mejj själv för att jag släppte in henne i mitt liv igen. jag borde ha fattat..
jag älskar henne men jag hatar henne.
förlåt
snälla är nån vaken, hatar den här fucking ångesten

@Maria
Hej igen Maria.
Du skriver om ett problem som många delar med dig; dels att ha svårt att formulera sina känslomässiga behov och dels att inte våga anförtro sig åt någon. Det finns ju aldrig någon garanti för att ett förtroende tas emot på ett bra sätt och det kan kännas som en alltför stor risk att ta när man mår dåligt. När man till slut vågar brukar de allra flesta tycka att det känns skönt. Man behöver ju inte heller berätta allt, alla människor har känslor och tankar som man behåller för sig själv. Det kanske kan underlätta att tänka så, jag behöver inte berätta allt men jag kan testa att berätta något för att se hur det känns. Det är viktigt att komma ihåg att ett självskadande beteende inte har med svaghet eller brister i personligheten att göra. Alla kan fastna i riskabla beteenden, tänk bara på alla de som dämpar ångest med alkohol. Det går att träna bort ett negativt beteende och sådan hjälp kan man få utan att man för den skull behöver berätta om allt man bär inom sig. Berätta om dina svårigheter på BUP, de är vana och kommer inte att tvinga dig att berätta mer än du orkar med just nu. Det är så viktigt att du får hjälp!
Ullakarin

Jag har varit med i det mesta och är inte 20 år ännu… utan ganska mkt yngre..Jag har svårt att äta.. prata med folk och ens lita på folk merr efter allt som hänt.. får mardrömmar eller så ligger jag vaken hela nätterna och kan se vad som verkligen ja blivit utsatt för.. jag har alltid varit en glad person innan men känner mig inte som förut mer.. känner inte igen mig själv , min familj vet inte riktigt vem jag är heller… och mina vänner har lämnat mig efter allt.. jag har bara någon enstaka vän kvar.. jag kan inte mer vara själv..för ja blir för rädd.. ja kan inte gå hem från en vän utan att springa… även om ja vet att ingen går efter.. detta har gått förlångt.. snälla hjälp mig bara… jag behöver någon erfaren.. snälla..