Chatta här
OBS!
FÖR TILLFÄLLET ÄR DET INTE MÖJLIGT ATT SKRIVA MEDDELANDE PÅ VÅR HEMSIDA!
TACK FÖR ÖVERSEENDE.
Här har du möjlighet att skriva helt fritt och dela tankar och känslor med andra unga förlustdrabbade. Kom ihåg att du inte är ensam!
Du kan även gå in och kommentera andra texter på hemsidan!!
Det finns värdefulla inlägg under “Stödpersoner” och “Om vår förening” där under “Vuxna som bryr sig”.
OBS: Chattrummet har ändrat utseende:
DET SENASTE INLÄGGET ÄR HÖGST UPP!!!
Varför ska livet vara så komplicerat? Jag orkar inte mer! Fick bara högre dos av ataraxen å blir supertrött av det
Jag vill bara dö jag orkar inte längre! :’(
Nu orkar jag inte mer, vill skära sönder mejj o bara svälja så jävla många tabletter som går från pappas och mammas medecin hylla. jag vet inte ens om det faktist skulle döda mejj, men jag hoppas på det. jag orkar inte det här längre.
allt för svårt, och nu när skolan börjat igen är det de enda min mamma pratar om. vvrf kan hon inte fatta att jag inte orkar, hon vet om att jag är trött på att leva.
jag har skrivit här förut vill tacka alla som svarat, och tacka Ullakarin för all stöd, o att du ens orkat med mejj. men jag kan inte längre hur mkt jag än försöker får jag aldrig må bra. jag är för dålig för det. ville bara skriva det, ifall jag inte längre lever imorgon, jag ser fram emot döden, jag tror att det är en tyst och stilla plats där jag kan vila föralltid.
@Lollo
Det är viktigt det du skriver. Mittemellan med bibehållen tillfredsställelse är något av det svåraste som finns. Jag jobbar mycket med människor som drabbas av svåra sjukdomar, till exempel cancer. De kommer nästan alltid till insikt om att det vanliga och enkla i livet är det som är viktigt, inte det storslagna eller extrema. Frågan är hur man uppnår det tillståndet utan att vara konfronterad med en svår sjukdom. har du läst om mindfulness? Det handlar om att vara i nuet och att låta annat som är ovidkommande svepa förbi, exempelvis störande tankar och andra människors blickar. Bra teknik.
Intressant också det du skriver om att en sjukdom kan fungera som skydd. Om man använder sin diagnos för att förklara allt som är svårt och jobbigt inklusive egna misslyckanden kan det naturligtvis vara så. Men kan man tillåta en viss sårbarhet hos sig själv? Ursäkta sig själv ibland genom att tänka att “det är ju inte så konstigt att det här är jobbigt för mig, jag har ju mina svårigheter men jag försöker i alla fall”. Ibland glömmer vi de framsteg vi gjort och jämför oss bara med andra, som vi inbillar oss klarar livet så mycket bättre än vad vi gör. Jag tror på “good enough”. Vi duger även när vi inte är vårt bästa.
Ullakarin
Tänk om allting bara var enklare än vad det är. Tänk om jag kunde få vara liten,arg,destruktiv och knäpp. Jag önskar att jag kunde släppa taget om allt som jag har uppnått och bara falla ner i min grop igen som var så trygg och skön. Den var full med vuxna människor som tog hand om, tröstade och berättade vad man skulle göra. Där fanns utrymme för att skrika, gråta, supa sig full och vara galen när livet var jobbigt. I min grop kunde jag släppa ut vilddjuret när det gjorde ont och sen kunde livet rulla på som vanligt. Det hade varit så mycket enklare om jag aldrig hade slutat prata med psykologen, slutat äta piller och framförallt om jag fortfarande hade varit sjukskriven.Då fanns det ett namn för vad jag var och en plats för den dom hoppades att jag skulle kunna bli. Och när man en gång blivit den där friska och välmående då finns det ingen returbiljett. Men vad fan gör man nu när det är för jobbigt? Lägger sig ner och skriker och gråter och kastar huvudet i väggen gång på gång tills hjärnan blöder och inte orkar tänka på hur livet skiter sig gång på gång? Det går inte för jag har inte råd att falla ner i min grop längre. Det finns inget skyddsnät för dom som en gång har vuxit upp och förkastat sin egen sjukdomsbild. Nu är man bara för trött eller har för mycket att tänka på på jobbet och dom andra känslorna får utegångsförbud tills man har 4 veckors semester och har möjlighet att sitta vaken nätterna i ända och grubbla. I min fantasi behöver jag aldrig lämna mitt hem och jag behöver aldrig mera äta och dricka eller konsumera och shoppa. Jag får bara sitta hemma och vara ifred och slippa alla vidriga intryck som ställer till det i skallen. Allas konstiga blickar och frågande fejs är långt ifrån mitt hem. Framför allt så slipper jag ha ont av allt grubblande och kanske så kan jag känna mig sådär glad igen som jag varit fram tills nu. Varför biter livet alltid en i röven när det börjar gå bra? Är det dömt att man aldrig skall få vara helt nöjd? Jag är så jävla trött på att vara offer eller hjälte och jag önskar att det fanns någonting mitt i mellan. När skall det få finnas utrymme för att inte behöva vara varken supermänniska eller outkast. När skall det finnas ett helt vanligt jävla liv.
Jag skriver till Maria som har frågat hur det kan komma sig att man upplever “två sidor av sig själv som bråkar med varandra”, där den ena sidan vill det som är bra och den andra det som är destruktivt, till exempel att skära sig. Det här är ett vanligt fenomen som har en psykologisk förklaring,de flesta människor bär på motstridiga känslor. Den destruktiva handlar ofta om att längta bort och att inte stå ut, medan det positiva är ett uttryck för självbevarelsedriften dvs att vi vill kämpa för att bli bättre. Sen finns det förstås allvarligare tillstånd som är betydligt mer ovanliga, exempelvis psykoser där man förlorar verklighetsförankringen och till och med kan höra röster som inte finns.
Det gäller att hitta sätt att förstärka de goda krafterna inom sig och det kan man få hjälp med via terapier av olika slag. Man kan lära sig att kontrollera sina destruktiva tankar och impulser, kanske inte ta bort dem helt men hålla dem i schack så att de inte tar över. Det finns många knep för det, kan någon annan skriva och berätta om sina erfarenheter?
Ullakarin
@Fia
Ja, Fia, via ditt hotmail bör fungera. Vi har inte direkt mail-fönster här på sidan än… Lycka till, skriv! Hälsn. Gabriella
Ja men kan jag skicka via hotmail?
Hej, Fia, skriv till någon av oss som jobbar ideéllt här på ungaisorg.se:
ullakarin.nyberg@ungaisorg.se, lasse.berglund@ungaisorg.se
anneli.silvenhagstrom@ungaisorg.se, rossana.pettersen@ungaisorg.se
gabriella.varga@ungaisorg.se, almira.osmanovic.thunstrom@ungaisorg.se
Vi väntar på ditt mail!
Hälsningar
Gabriella
Hej!
Jag undrar, hur mejlar man er? Jag provade via hotmailen men de gick inte så hur gör jag?
nu e kl 20 över 1 å ångesten är som värst, känns som någon ligger över bröstet på mig, känns som jag inte får luft… Tankarna snurrar runt, runt, runt… Jag tänker mycket på döden, orkar inte leva, orkar inte finnas, känner mig mest bara i vägen. Jag känner mig så ensam, sviken av min familj. Jag orkar inte mer vill bara dö, bort från denna smärta, det gör så ont!
Hej!
Jag bor i hässleholm å läkaren här vägrar lyssna på mig! Jag har tagit upp det med kuratorn jag har på psyk iofs, men dem lyssnar inte på henne heller! De säger bara att de inte finns ngn ny läkare tillgänglig osv, jag orkar inte mer, ångesten blir starkare å starkare å självmordstankarna fler å fler! Läkaren jag har nu heter Bengt Wallin å han e inte bra han vägrar lyssna å tar mig inte på allvar! Jag orkar inte mer…
@Fia
Hej, Fia. Var bor du?
Var snäll och ring någon av nedanstående eller maila till någon
av oss i styrelsen! Vi vill hjälpa dig.
Jag har också mått mycket dålig ett tag nu och har lite sömn på nätterna och har mindre ork att arbeta därför fick jag tid hos läkare som jag måste gå till nästa vecka. Men jag ringde själv, vill du att någon ringer åt dig? Ska jag göra det? I så fall skriv mig mail och berätta var du bor. Jag vill också tillägga att jag kontaktade en diakon när jag mådde dåligt och det var värdefullt att prata med henne.
Du måste också ha läkarkontakt om du har mycket ångest så du inte hamnar i sämre spiral!!!
Vi är hos dig, skriv mer här…
Nationella hjälplinjen:
020-22 00 60. Alla dagar mellan: 13.00-22.00.
Jourhavande präst:
Ring 112. Du blir kopplad om Du så önskar till präst varje dag mellan 21.00-06.00.
Jourhavande medmänniska:
08-7021680 (varje dag: 21.00-06.00).
Jourhavande kompis:
020-222 444 (måndag-fredag: 18-22).
Ja jag har orkat ta kontakt tidigare men dem lyssnar inte på mig! Nej jag har ingen kompis eller förälder som kan hjälpa mig med detta! Jag vet verkligen inte vad jag ska göra! Jag klarar inte ta kontakt själv längre för dem bara skiter i vad jag säger, dem tar mig inte på allvar!
@Fia
Fia,
Finns det någon i din närhet, en förälder, kompis eller annan vuxen som kan hjälpa dig att ta kontakt med vården eller den läkare som du skriver att du redan har inom psykiatrin? När man mår dåligt är det svårt att själv orka ta kontakt med vården men du har orkat göra det tidigare så försök igen! Ge inte upp!
Alexandra
Jag orkar verkligen inte mer nu, jag vill bara dö, hoppa framför tåget vad fan som helst…. Jag orkar inte leva längre, vill bara skära å skära, vill, men vill inte, men smärtan inombords försvinner när jag skär mig! Jag klarar inte av fler nätter med ångest jag bara skakar å får ingen luft
Jag orkar inte mer hjälp mig snälla!
Hanna!
Jag har krävt ny läkare länge men de vill inte ge mig ngn ny, de säger att de inte går! Jag har varit på dem så mycket, jag orkar inte mer…. Allt känns bara så hopplöst, vill bara dö………
Hej!
Jag vill bara säga till alla som mår dåligt att jag finns här om ni vill ha någon att prata med. Jag har själv mått otroligt dåligt och jag kämpar fortfarande för att börja må bättre. Men allt jag har upplevt vill jag istället vända till något positivt och hjälpa andra som mår dåligt istället. Jag är ingen psykolog eller så, bara en helt vanlig människa som mer än gärna vill stötta och hjälpa andra. Jag berättar självklart inte till någon om vad vi pratar om. Det är mellan oss.
Min mail: hannaskalman@hotmail.com
Kram på er och kom ihåg att aldrig ge upp. Ni är värda så mycket mer än så.
Till Fia:
Jag förstår hur du känner, men du måste fortsätta kämpa fast det är jobbit. Du har rätt att få hjälp men tyvärr måste man i dagens samhälle kämpa för att få någon hjälp. Du behöver verkligen få prata med någon och få hjälp och om läkaren inte tar dig på allvar borde du få en ny läkare. Kräv det!
Du får gärna skriva till mig om du har lust att ha någon att prata lite med. Jag finns här och jag tror på dig!
Min mail: hannaskalman@hotmail.com
Kram Hanna
Jag går å pratar på psyk och har en läkare där men han lyssnar juh inte…. Jag orkar snart inte kämpa längre… känner bara hur jag långsamt dör inombords och allt blir bara värre och värre. Jag har bett om medecin men får ingen, fick atarax när jag va på piva i december 2009 men dem hjälper inte blir inte ett dugg lugn… Jag fyller 24 i september så bup är jag för gammal för!
Allt bara snurrar på kvällarna och nätterna och när ångesten kommer skakar jag i hela kroppen och kan inte andas…
Jag orkar inte mer!
@Fia
Vet du vad det innebär att vara deprimerad? Ångest, sömnstörning, aptitförlust och nedstämdhet är vanliga tecken på en depression. Du måste prata med en läkare, hur gammal är du? Du kan ringa din psykiatriska öppenvårdsmottagning, BUP, vårdcentralen, prata med skolhälsovården om du går i skolan. Ring till sjukvårdsupplysningen (tel 1177) eller till Nationella hjälplinjen (se våra länkar) så får du råd. Ångest på natten som gör att man inte kan sova måste man få hjälp med.
Ullakarin