Kommentarer till Unga i Sorg

Kommentarer till Chatta här av Anneli

Anneli — Wed, 25 Aug 2010 18:28:29 +0000

Maria!
Jag hoppas verkligen att du läser det här. När allting känns mörkt och hopplöst kan döden ses som en skön utväg som du beskriver det, men tänk på allt som du går miste om och allt som dina nära och kära skulle gå miste om tillsammans med dig om du tog ditt liv. Jag har precis genomfört en intervjustudie med tonåringar som har förlorat en förälder i självmord och jag vet att erfarenheten av att ha förlorat en familjemedlem i självmord påverkar livet på ett genomgripande och ofta allvarligt sätt, till och med självbilden och hälsan. Det kanske känns för tungt att ta in hur andra i din omgivning skulle påverkas, men försök att tänka på din mamma och alla andra som lever i din närhet och som älskar och behöver dig. Jag förstår att det kan kännas som att din mamma bara bryr sig om hur det går i skolan om hon pressar dig. Det låter som att du skulle önska att hon istället såg dina behov och kanske vem du är som person. Kanske, hur konstigt det än låter, är det hennes sätt att visa att hon bryr sig om dig och din framtid. Har du provat att säga till henne hur du verkligen känner? Ofta vill vi att dom som står oss nära ska läsa av oss och intuitivt förstå vad vi behöver och vi kan tolka det som tecken på kärlek. Men alla har inte denna intuitiva förmåga och ingen kan läsa andras tankar. Kanske behöver din mamma lite hjälp från dig, för att hjälpa dig. Det låter som att skolan inte är det viktigaste för dig just nu, utan att hitta en väg att må bättre. Kan du tala om det för din mamma? Har du någon annan att prata med, t.ex. någon på BUP? Jag har själv jobbat som kurator på BUP och vet att när man mår riktigt dåligt som du gör, så går det att få stöd från skolan och BUP tillsammans att begränsa studierna under en tid, så att det inte blir för mycket. Då går det också lättare att samla kraft och ta emot den hjälp som man behöver för att börja må bättre. Det går att hitta lösningar, jag lovar, om du bara inte ger upp utan låter oss runt omkring dig veta vad du tror att du behöver för att må lite bättre. Ett steg i taget, en dag i taget… Skriv gärna till mig privat på mejladressen på vår hemsida så kan jag hjälpa dig mycket bättre! Försök att formulera hur du verkligen känner och vad du tror att du behöver! Anneli

Kommentarer till Chatta här av Rossana

Rossana — Wed, 25 Aug 2010 18:09:29 +0000

@Maria Vi är hos dig, skriv mer här…
Maria,
När man mår så dåligt att man vill inte leva längre, ska man be om hjälp. Vi uppskattar mycket att du skriver till oss och berättar hur svar du har det. Det är ett steg mot att må bra: Att våga prata. Det andra steg är att be om hjälp och vi vill att du gör det. Var snäll och ring:
Nationella hjälplinjen:
020-22 00 60. Alla dagar mellan: 13.00-22.00.
Jourhavande präst:
Ring 112. Du blir kopplad om Du så önskar till präst varje dag mellan 21.00-06.00.
Jourhavande medmänniska:
08-7021680 (varje dag: 21.00-06.00).
Jourhavande kompis:
020-222 444 (måndag-fredag: 18-22).

Det finns många personner som vill och kan hjälpa dig.

Rossana

Kommentarer till Chatta här av Fia

Fia — Wed, 25 Aug 2010 14:53:08 +0000

Varför ska livet vara så komplicerat? Jag orkar inte mer! Fick bara högre dos av ataraxen å blir supertrött av det Jag vill bara dö jag orkar inte längre! :’(

Kommentarer till Chatta här av Maria

Maria — Tue, 24 Aug 2010 22:37:37 +0000

Nu orkar jag inte mer, vill skära sönder mejj o bara svälja så jävla många tabletter som går från pappas och mammas medecin hylla. jag vet inte ens om det faktist skulle döda mejj, men jag hoppas på det. jag orkar inte det här längre.
allt för svårt, och nu när skolan börjat igen är det de enda min mamma pratar om. vvrf kan hon inte fatta att jag inte orkar, hon vet om att jag är trött på att leva.
jag har skrivit här förut vill tacka alla som svarat, och tacka Ullakarin för all stöd, o att du ens orkat med mejj. men jag kan inte längre hur mkt jag än försöker får jag aldrig må bra. jag är för dålig för det. ville bara skriva det, ifall jag inte längre lever imorgon, jag ser fram emot döden, jag tror att det är en tyst och stilla plats där jag kan vila föralltid.

Kommentarer till Stödpersoner - FORUM av Anna

Anna — Mon, 23 Aug 2010 21:11:59 +0000

Måste ta tag tag i detta nu. Alltför många år har gått, men smärtan stannar kvar, bilden och ljudet har fastnat. Bilden då min pojkvän dog, ljudet av ett skott som gick av. Samtalet till hans familj. Jag såg hur alkoholen drev honom sakta ner. Jag kunde inget göra. Allt jag försökte göra fick bakslag. Spelade ingen roll hur många gånger jag körde honom till avgiftningen. När han ändå hoppade på nattbussen och sov ruset av sig där. Hur många nätter jag låg vaken och väntade på att hans kulle komma hem,livrädd att han var påverkad. Det sista han sa var han att tyckte om mig och han skulle gå och lägga sig. Det är 4 år sedan nu men det känns som igår. Jag har en ny sambo nu, men så svårt att lita på människor runt mig igen. Har blivit så känslokall. Jag vill inte vara så här.
Hur kommer man vidare, hur gör jag för att slippa detta? Hur gör jag för att må bra igen?
Gick ett litet tag hos en psykolog, men gav det bara några gånger. Sen är väntetiden så lång. Kanske är det bara undanflykter från att slippa ta i tur med känslor. Kanske borde uppsöka någon igen. Vissa dagar känns det bättre. Men sen så kommer de dagar då man sitter ensam och en tanke flyger förbi, sen är minnena där igen.

/Anna

Kommentarer till Chatta här av ullakarin.nyberg

ullakarin.nyberg — Wed, 18 Aug 2010 14:57:56 +0000

@Lollo
Det är viktigt det du skriver. Mittemellan med bibehållen tillfredsställelse är något av det svåraste som finns. Jag jobbar mycket med människor som drabbas av svåra sjukdomar, till exempel cancer. De kommer nästan alltid till insikt om att det vanliga och enkla i livet är det som är viktigt, inte det storslagna eller extrema. Frågan är hur man uppnår det tillståndet utan att vara konfronterad med en svår sjukdom. har du läst om mindfulness? Det handlar om att vara i nuet och att låta annat som är ovidkommande svepa förbi, exempelvis störande tankar och andra människors blickar. Bra teknik.
Intressant också det du skriver om att en sjukdom kan fungera som skydd. Om man använder sin diagnos för att förklara allt som är svårt och jobbigt inklusive egna misslyckanden kan det naturligtvis vara så. Men kan man tillåta en viss sårbarhet hos sig själv? Ursäkta sig själv ibland genom att tänka att “det är ju inte så konstigt att det här är jobbigt för mig, jag har ju mina svårigheter men jag försöker i alla fall”. Ibland glömmer vi de framsteg vi gjort och jämför oss bara med andra, som vi inbillar oss klarar livet så mycket bättre än vad vi gör. Jag tror på “good enough”. Vi duger även när vi inte är vårt bästa.
Ullakarin

Kommentarer till Chatta här av Lollo

Lollo — Wed, 18 Aug 2010 13:43:59 +0000

Tänk om allting bara var enklare än vad det är. Tänk om jag kunde få vara liten,arg,destruktiv och knäpp. Jag önskar att jag kunde släppa taget om allt som jag har uppnått och bara falla ner i min grop igen som var så trygg och skön. Den var full med vuxna människor som tog hand om, tröstade och berättade vad man skulle göra. Där fanns utrymme för att skrika, gråta, supa sig full och vara galen när livet var jobbigt. I min grop kunde jag släppa ut vilddjuret när det gjorde ont och sen kunde livet rulla på som vanligt. Det hade varit så mycket enklare om jag aldrig hade slutat prata med psykologen, slutat äta piller och framförallt om jag fortfarande hade varit sjukskriven.Då fanns det ett namn för vad jag var och en plats för den dom hoppades att jag skulle kunna bli. Och när man en gång blivit den där friska och välmående då finns det ingen returbiljett. Men vad fan gör man nu när det är för jobbigt? Lägger sig ner och skriker och gråter och kastar huvudet i väggen gång på gång tills hjärnan blöder och inte orkar tänka på hur livet skiter sig gång på gång? Det går inte för jag har inte råd att falla ner i min grop längre. Det finns inget skyddsnät för dom som en gång har vuxit upp och förkastat sin egen sjukdomsbild. Nu är man bara för trött eller har för mycket att tänka på på jobbet och dom andra känslorna får utegångsförbud tills man har 4 veckors semester och har möjlighet att sitta vaken nätterna i ända och grubbla. I min fantasi behöver jag aldrig lämna mitt hem och jag behöver aldrig mera äta och dricka eller konsumera och shoppa. Jag får bara sitta hemma och vara ifred och slippa alla vidriga intryck som ställer till det i skallen. Allas konstiga blickar och frågande fejs är långt ifrån mitt hem. Framför allt så slipper jag ha ont av allt grubblande och kanske så kan jag känna mig sådär glad igen som jag varit fram tills nu. Varför biter livet alltid en i röven när det börjar gå bra? Är det dömt att man aldrig skall få vara helt nöjd? Jag är så jävla trött på att vara offer eller hjälte och jag önskar att det fanns någonting mitt i mellan. När skall det få finnas utrymme för att inte behöva vara varken supermänniska eller outkast. När skall det finnas ett helt vanligt jävla liv.

Kommentarer till Chatta här av ullakarin.nyberg

ullakarin.nyberg — Tue, 17 Aug 2010 11:38:47 +0000

Jag skriver till Maria som har frågat hur det kan komma sig att man upplever “två sidor av sig själv som bråkar med varandra”, där den ena sidan vill det som är bra och den andra det som är destruktivt, till exempel att skära sig. Det här är ett vanligt fenomen som har en psykologisk förklaring,de flesta människor bär på motstridiga känslor. Den destruktiva handlar ofta om att längta bort och att inte stå ut, medan det positiva är ett uttryck för självbevarelsedriften dvs att vi vill kämpa för att bli bättre. Sen finns det förstås allvarligare tillstånd som är betydligt mer ovanliga, exempelvis psykoser där man förlorar verklighetsförankringen och till och med kan höra röster som inte finns.
Det gäller att hitta sätt att förstärka de goda krafterna inom sig och det kan man få hjälp med via terapier av olika slag. Man kan lära sig att kontrollera sina destruktiva tankar och impulser, kanske inte ta bort dem helt men hålla dem i schack så att de inte tar över. Det finns många knep för det, kan någon annan skriva och berätta om sina erfarenheter?
Ullakarin

Kommentarer till Chatta här av Gabriella

Gabriella — Sat, 14 Aug 2010 21:46:25 +0000

@Fia
Ja, Fia, via ditt hotmail bör fungera. Vi har inte direkt mail-fönster här på sidan än… Lycka till, skriv! Hälsn. Gabriella

Kommentarer till Chatta här av Fia

Fia — Sat, 14 Aug 2010 21:33:42 +0000

Ja men kan jag skicka via hotmail?