Unga i Sorg

@Danni
Hej Danni.
Det låter som att du är deprimerad. Har du hört talas om det tillståndet? Man blir trött, allt känns hopplöst och tungt, man orkar inte bry sig om det man tidigare har tyckt om och i värsta fall kan man tom tänka att det vore bättre att försvinna bort. Det är farliga tankar att ha och det är väldigt viktigt att du berättar för någon om att du känner så här! Man kan få jättebra hjälp mot depression och det måste du få så snart som möjligt. Jag kan hjälpa dig att ta kontakt eller så kan du ringa själv, tex till Nationella hjälplinjen på tel 020-220060. De kan ge kloka råd om hur du går vidare och du kan vara anonym. Har du berättat för någon vuxen om hur du har det? Ingen människa orkar bära så mycket sorg och längtan på egen hand och därför är det så viktigt att anförtro sig till någon. Fortsätt att skriva hit. Som sagt, jag hjälper dig gärna med att ringa till någon.
Ullakarin

Hej, Danni.
Jag är ledsen över din stora sorg och önskar att det var lättare att hjälpa dig. Hoppas att du mår lite bättre idag. Det är mycket klokt av dig att söka till vår hemsida. Har du pratat med någon vuxen om din sorg och dina mörka tankar?
Du kan gärna skriva här om hur svårt det är för dig. Håll ut till bättre dagar och snälla du, försök inte isolera dig helt. Ok?
Vill du att vi medlar stödperson till dig? Du kan även skriva mail till någon av oss i styrelsen. Vi har inte bemanning dygnet runt på chatt- och forumsidor, men vi kollar regelbundet hemsidan även under sommaren. Skriv gärna hur du mår och vi svarar inom kort.

Jag tänker på dig.
Hälsningar Gabriella

Hej…
Sitter här och väntar på att dagen ska ta slut så man kan få sova. För det är det ända som jag orkar med, att sova. Jag vill verkligen inte mer allt känns helt fel, jobbigt och besvärande. Orkar knappt ta mig ur sängen, har ingen energi inte ens till att träna som jag annars gör varje dag. Jag orkar inget, jag vill inte mer, kan inte allt bara ta ett slut. Jag vill dö men jag kan inte lämna allting nu när allt rasar igen.
Jag vet själv hur svårt det är för andra runtomkring när en nära tar sitt liv. Min bästa vän gjorde det 12jan 08. Vill bara ha henne tillbaka men hon kommer aldrig så jag får komma till henne.
Jag orkar inte mer med det här livet har ju ingen mening ändå.

@Erika
Hej Erika.
Vi är många som blev glada över din feedback. Hoppas du hör av dig igen.
Varma hälsningar
Ullakarin

@Gabriella

Tack alla! Idag har jag en okej dag, varit ute med sonen en halvtimme i snön o åkt snowracer, mer orkade jag inte. Tog mig i kragen o gick på min ridlektion på ridskolan igårkväll-det gjorde gott för tillfället.

Lider av en enorm trötthet! Känner igen mig i allt som Ullakarin nämner.

Hittade på ett annat forum om Borderline, som personen beskrev hur hon kände med bla självhat o ogiltighet. Skrev ut detta o gav till min kurator eftersom jag har svårt att sätta ord på hur jag mår, känner mig mesatdels “tom” i känslan & ord förrådet. Min kurator jobbar på min självkänsla, menar på att det är där det sitter. Själv vet jag inte.

Lovar att inte avboka mötet på fredag. Återkommer här efter det.

Tack än en gång.

@Erika

Hej Erika

Min fråga är, har du sagt att du har dessa tankar och känslor till din kurator? Inte bara pratat kring det utan uttryckt starkt att du är på botten nu och suicid? Om denna inte har reagerat på detta så tycker jag att du skall verkligen tydliggöra hur du känner, stäng inte av en endaste känsla, gråt skrik och våga vara ledsen hos kuratorn. Kuratorn är ett verktyg för dig, men om ett verktyg inte passar så skaffar man ett nytt. Som Gabi säger boka INTE av tiden utan nästa gång ta detta som du har skrivit här med dig till henne/honom. Då kanske allvaret sätter sig in hos kuratorn och denne kanske kan arbeta fram ett plan med dig. Denne kanske kan se till att du får hjälp hos en läkare eller psykiatriker snabbare för det sista du orkar göra nu antar jag är att leta själv, så ta hjälp, både av kuratorn och av de närstående.

Jag tycker att det är oerhört vackert att du i dina mörka timmar tänker på dina kära, även om det är negativa känslor så finns de ändå i dina tankar, vilket ger mig glädje. Många som mår dåligt glömmer bort dessa delar i sitt liv.

När det gäller vänner så känner jag med dig. Vänner är både en trygg båt i en storm och stormen själv. Livet är udda, men en sak är säkert, de kommer och går, och bättre vänner dyker alltid upp i livet. Detta säger jag av erfarenhet av många vänner som svikit i det tyngsta, men det är då man verkligen ser vad de går för och du är värd så mycket mer.

@Erika

Hej Erika.
Tack för att du skriver till oss! jag vet av lång erfarenhet hur lätt det är att ge upp när ingenting verkar bli bättre, trots att man söker hjälp som du ju har gjort. Att prata är förstås alltid bra, men om man är deprimerad räcker det kanske inte. Nu vet jag inte så mycket om dig, men det låter som att du är ordentligt nedstämd och säkert finns det skäl till det. Ingen tänker på självmord utan att må riktigt dåligt, det är ju ingen enkel utväg som vissa tror utan tvärtom tankar som plågar den som drabbas av dem. Just därför är det starkt av dig att skriva till oss. Några vanliga tecken på depression är att man förlorar sin livslust och förmåga att känna glädje, att man isolerar sig socialt, att man tänker på självmord, att man blir passiv och okoncentrerad, att man sover oroligt eller mer än vanligt och att man får ångest. Känner du igen dig? Det värsta med en depression är att man glömmer hur det är att må bra och att man förlorar hoppet om att en förändring är möjlig. Det finns hjälp att få men din kurator har kanske inte förstått hur dåligt du mår? Du behöver också träffa en läkare. Ge inte upp Erika! Sök igen och om du inte orkar själv kanske det finns någon annan som kan hjälpa dig? Följ gabriellas råd och ta hjälp av oss. Jag kan hjälpa dig att ringa om du inte klarar det själv.
Vi tänker på dig, skriv igen.
Varma hälsningar
Ullakarin

Hejsan,
såg just reprisen på Malou.

Jag är 25 år & så less, så trött o nu kommer dagligen tankar om att ta mitt liv. Det känns som enda utvägen. Men så får jag dåligt samvete för mina djur & min son. Jag har familj (sambo & närvarande föräldrar) men inga vänner som hör av sig. Jag har sen 6 mån isolerat mig helt. Sökte hjälp i höstas på Vårdcentralen o fick remiss till kurator “om jag själv ville det”. Har gått hos denne 3 ggr o ska dit nu på fredag men tänker avboka då jag inte känner nån förändring o hopplösheten sitter som ett berg. :´(

@Carina Lindqvist
Ja Carina,det är smärtsamt att läsa din berättelse. Ofta är det så att man först i efterhand förstår att det fanns tankar på döden som en väg bort hos den som sedan tog sitt liv. Skuldkänslorna blir naturligtvis outhärdliga hos de efterlevande och det är fantastiskt att ni är så många som väljer att dela med er av era erfarenheter, trots att det gör ont. De är vanligt att man saknar ord för sin själsliga smärta och just därför är det viktigt att man alltid försöker prata med någon, för då kan man hjälp att formulera sig. Jag kan inte nog understryka: om du är ung och mår dåligt, prata alltid med en vuxen! Om du får ett förtroende från någon som mår dåligt och tänker på att ta sitt liv, behåll inte det förtroendet för dig själv utan prata med någon vuxen!
Morgondagens program i TV 4 handlar om självdestruktivitet.
Många hälsningar
Ullakarin

Hej mamman som blev kvar. Tack för dina viktiga inlägg! Jag blir ledsen när jag hör vad som hände din dotter och hur du kämpar i sorgen efter henne. Jag håller med dig om att det är viktigt att tillåtas att visa sin sorg och att få reagera på det som har hänt. Det är ju dessutom en sådan oerhört svår förlust att som förälder mista sitt barn i självmord. Jag hoppas att du har stöd runt dig och kanske också professionell hjälp om du tror att du är hjälpt av det. Många upplever att de kan få ett alldeles särskilt stöd genom SPES som är en anhörigförening vid självmord. De erbjuder bl.a. gruppträffar där man som förälder kan få möjlighet att möta andra föräldrar med liknande erfarenheter. Gå gärna in på deras hemsida http://www.spes.nu och läs mer. De har även telefonjour varje kväll kl. 19-22 tel:08-345873. Du för fram ett viktigt budskap till de unga sörjande att inte hålla sorgen inom sig utan söka hjälp hos någon vuxen. Tack för det!

Varma hälsningar
Anneli

@Vännen som blev kvar
Jag har förlorat min dotter och det gör såååå himla ont. Hon var så älskad och vacker, men förstod tydligen inte hur mycket hon var värd. Hon gav mig egentligen flera tecken har jag nu förstått. Hon fick två oförklarliga utbrott varav ena gången så började hon slåss och jag slog tillbaka. Det kommer jag aldrig glömma och aldrig förlåta mig själv. Andra gången var hon på väg att slåss igen, men då höll jag bara i henne och frågade vad det var inom henne som kändes så starkt…. Hon vägrade prata. Sista tiden skyllde hon på huvudvärk och trötthet, men det måste ha varit hennes tankar om att dö… Jag kände starkt att något inte stämde, men hon vägrade öppna sig. Hon var en solstråle till alla andra, när hon egentligen bar på en stor sorg. Hon har frid, men vi andra lider. Hon hade skrivit en text om hur hon och hennes bästa närmsta vän träffades och hur de skulle vara vänner för livet. Det finns inga förklaringar till varför…. Jag ber alla unga att öppna sig för någon vuxen. Bär inte en sorg ensam… Jag kände stor sorg när jag var 16, men jag klarade mig förbi även om jag var ganska självdestruktiv. Jag funderar på om min dotter ärvde mina problem fast dubbelt upp…

Mamman som blev kvar….
Jag är mamman som blev kvar när min dotter tog beslutet att ta sitt liv den 25 juli i år. Jag har ännu inte förstått att hon är borta. Fortfarande tänker jag slå hennes mobilnummer för att höra om jag ska handla något till henne på vägen hem…. Kan inte bo hemma eftersom hon gjorde det hemma… Är extremt frustrerad över att en del inte vågar prata. Får aldrig tillbaka henne, men hennes bästa vän och hennes kille finns kvar. Av nå´n anledning får jag inte prata med eller träffa dem eftersom jag ringt och varit ledsen vid ett tillfälle (reaktionsfasen). Förstår inte varför vissa tycker man ska gömma sorg…

Hej ”vännen som blev kvar”! Det var väldigt tråkigt att höra om din vän och jag förstår att du som en långvarig nära vän har blivit djupt påverkad av denna förlust. Att förlora någon som står oss nära är en ofattbart smärtsam och ibland traumatisk upplevelse, som behöver ges utrymme för sorg och bearbetning. Vi är alla olika och hanterar också sorgen olika. För vissa känns det bra att gråta, prata om personen som gått bort och om sina känslor i sorgen, för andra kan det kännas viktigt att hålla känslorna för sig själv och bearbeta dem inombords ”på sitt eget sätt”. Det finns inget rätt och fel utan det är viktigt att känna efter vad du tror att just du behöver för att må så bra som möjligt. Forskning visar att sorgen efter självmord kan bli särskilt komplicerad genom att döden är plötslig och våldsam och man som närstående lämnas med obesvarade frågor och svåra känslor. En vanlig känsla är just ilskan över att ha blivit lämnad. Att få prata med en kurator, psykolog eller terapeut på en sorgemottagning eller liknande kan underlätta i sorgen, genom att man får ett utrymme att uttrycka och bearbeta även sådana svåra känslor i sorgen. Du undrar om tiden kommer att göra sitt. Man delar ibland in sorgen i olika faser och menar då att den går från att vara ett mer akut tillstånd till att över tid bli mer hanterbar. Det är dock långt ifrån alla gånger som det ser ut på det sättet och vid svåra förluster verkar tiden i sig själv inte vara en läkande kraft. Mera viktigt blir det stöd som man kan få från sin omgivning eller från professionellt håll. Om du undrar var du kan vända dig för stöd så kan du kontakta http://www.nationellahjalplinjen.se , telnr: 020-22 00 60 (teltid: månd-torsd 13-22, fred-sönd 13-24). De kan ge visst stöd per telefon, men de kan också hjälpa dig att få en stödkontakt där du bor.

Jag tänker på dig, lycka till!

Hälsningar
Anneli

Min bästa och äldsta barndomsvän hängde sig. det har gått en tid. nu klarar jag iaf vardagen för det mesta. men ingenting känns kul och jag kämpar och tar en dag i taget. måste jag ta psykologkontakt eller kommer tiden att göra sitt? jag orkar inte det här. men man får inte göra så. man får inte lämna sin familj och sina vänner.

Hej alla.
Jag träffade ett antal brandmän som vill utarbeta rutiner för att ta hand om människor som är på väg att ta sitt liv exempelvis genom att hoppa. Brandkåren är ofta först på plats och ibland ska de försöka avstyra ett hopp eller en annan drastisk handling. De har dålig utbildning i detta och saknar riktlinjer för hur det ska gå till och därför vill de lära sig mer. De berättade att människor som tar sitt liv genom att hoppa från en hög höjd någonstans i Stockholm nästan alltid hoppar in mot staden eller ljuset. Om man hoppar från en bro vänder man sig alltså in mot city och inte bort ifrån. Ingen vet naturligtvis varför det är så men jag tror att många av oss har en längtan till det vackra och ljusa, till och med i en förtvivlad situation. Och då borde det ju inte behövas så stora insatser för att hjälpa varandra genom att erbjuda lite ljus när mörkret har oss i sitt grepp. Min förhoppning är att vår förening kan fungera så.
Ha en skön kväll.
Ullakarin

Hej.
Förlåt att mitt svar har dröjt, jag kom precis tillbaka från en semestervecka.
Jag är väldigt glad över att du tar kontakt och jag hoppas att vi ska kunna hjälpa dig. Det finns ett antal instanser dit man kan vända sig i en situation som denna. Nationella hjälplinjen erbjuder till exempel ett begränsat antal stödsamtal över telefon, t ex i samband med att en närstående har gått bort, men de kan också hjälpa dig till stöd på din hemort. Nationella hjälplinjens telefonnr är: 020-22 00 60, teltid: månd-torsd 13-22, fred-sönd 13-24. Du kan läsa mer om deras verksamhet på http://www.nationellahjalplinjen.se. Anhörigföreningen SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd) hjälper personer som har mist en närstående i självmord. De har tel: 08- 34 58 73, telefonjour dagligen 19–22. Du kan läsa mer på deras hemsida http://www.spes.nu. Det finns lokala SPES föreningar över hela landet och de kan hjälpa dig att hitta den som finns närmast dig. Rädda Barnen, Röda Korset och BRIS erbjuder hjälp för unga som har förlorat en mamma eller pappa i självmord och även om din brorsdotter är för ung för grupp kan de säkert ge råd om vart man kan vända sig. Du kan i så fall få mer information och anmäla intresse via Lotta Polfeldt på Rädda Barnen, tel: 070-733 07 66 eller mejl: lotta.polfeldt@rb.se. I Stockholm finns även Mottagningen för sörjande på Karlbergsvägen 73. De erbjuder kostnadsfria samtal med fokus på sorg efter förlust av en närstående. Jag är osäker på hur de har öppet i sommar, men de har tel: 08-440 93 80 och tar emot utan remiss. Många gånger kan kyrkan också erbjuda ett värdefullt stöd genom sin erfarenhet av samtal om döden och om existentiella frågor och de tar emot även om den som söker inte är troende.
Du får gärna maila mig igen om du inte får hjälp. Jag hoppas att din bror också söker upp någon, av erfarenhet vet jag att många män avstår från den möjligheten trots att de behöver hjälp. Vår förening har ett nätverk av stödpersoner som kan erbjuda kontakt och vissa av dem har erfarenheter som liknar dina. Hoppas detta är till någon hjälp.
Varma hälsningar
Ullakarin
ordf FOKUS unga i sorg

Hej!
Mitt namn är Alexandra Lundsten, det är jag som skrivit ett par gånger på denna sida om min erfarenhet och tankar. Jag tror att jag skulle kunna hjälpa dig av egen erfarenhet. Titta gärna in på min bloggsida http://www.alexandralundsten.blogspot.com
Du kan maila mig på alexandra_lundsten(at)yahoo.se för privat mailväxling.

MVH
Alexandra

Hej, jag kanske är “på fel ställe” och söker efter hjälp men om det är så kanske ni kan tala om vart jag ska vända mig?

Min svägerska begick självmord för 3 månader sedan och hon efterlämnade en 7-årig flicka. Flickans far, min bror, mår hemskt dåligt och har svårt att nå fram till sin dotter och har dessutom fullt upp med att försöka handskas med sin egen sorg vilket gör problemet än större.. flickan är otroligt sluten, hon visar ingen sorg eller några känslor alls, vägrar att tala om sin mor eller sig själv men talar nästan maniskt om alla andra i sin omgivning. Jag skull behöva hitta någon som varit i samma situation som jag - nära anhörig till ett barn som förlorat sin förälder, eller någon som förlorade sin förälder som barn och som nu är vuxen, som jag skulle kunna få lite hjälp av.

BUP är inkopplat men processen är otroligt trög och jag känner att vi alla som finns omkring barnet måste försöka hjälpa henne mellan kontakterna med BUP.

Jag är otroligt tacksam för hjälp!!

MVH